I dagens DN skriver Annika Ström Melin en debattartikel om det nya högskolelandskapet som hon bedömer kommer att växa fram underifrån. I artikeln nämns Mälardalens högskola och Örebro universitet tillsammans med några andra lärosäten som exempel på sammanslagningar. Tyvärr innehåller den delen av artikeln flera sakfel. Diskussionerna om fusionstankarna med ÖU upphörde som de flesta vet för nu ett antal år sedan.
Det som i övrigt diskuteras i artikeln har många bottnar. De nya kraven på kvalitet i våra utbildningar välkomnar jag men det medför vanligen behov av ökade resurser eftersom disputerade lärare kostar mer. Klarar vi inte dessa krav riskerar vår tätt befolkade region att stå utan viktig kompetens i tex vården eller skolan om examensrätter går förlorade. De stora universiteten kan inte kompensera för det eftersom dessa studenter vanligen rekryteras regionalt plus att det inte finns VFU-platser i tillräcklig grad. I Almedalen lyfte jag just denna fråga i en debatt där statssekreterare Peter Honeth deltog.
Honeth erkände att det finns en diskrepans mellan de ökade kraven och lärosätenas möjlighet att realisera dem även om kvaliteten fortsatt betonas. Vidare sa han att: ”vi kan liksom inte lägga ner en massa utbildningar därför att man inte har några forskarutbildade lärare. Det tjänar ingen på allra minst studenterna och samhället”.
Så det finns många infallsvinklar kring kvalitetsbegreppet. Sammanslagningsdiskussionerna sker inte heller enbart underifrån utan styrs från Stockholm. Jag delar därför artikelns sista stycke:
”Sverige behöver mindre ängsliga och mer självständiga u/h. Lärosätena som kan överleva och växa även om de inte följer minsta anvisning från Stockholm.”
